pacemaker och armani
ibland fungerar inte den lilla hjärnan som man vill (om någongång skulle nog en del säga) men i dag var den lilla saken inte riktigt riktigt med och samspelt med mig (nu talar vi om min hjärna)
fick för några dagar sedan ett samtal "har du en pacemaker?" var frågan "nej" svarade jag, ingen pacemaker har jag" tvärsäkert, "inga andra metaller eller metalldelar i kroppen" "nej, ingen metall" svarade jag efter att scannat kroppen, kunde finnas något litet ett metallsplitter eller en höftkula av metall, nej kom jag fram till, inget som inte kan plockas ur.
"välkommen till oss tisdagen den 29/6 klockan 16:10" "tack" svarade jag och infann mig på utsatt tid och fick genast ett formulär i handen.
har du pacemacker?: ja nej
någon annan metall i kroppen?: ja nej
metallsplitter?: ja nej
tvärsäkert svarade jag NEJ på alla frågor likväl som på frågan om jag väger över 130 kg (undrade om behövde väga mig lite kort men slog ifrån mig tanken lika fort som den dök upp)
nåja naken som en fis (nästan) blev jag synad "inga metaller, inget ärr efter en inoperad pacemaker, vad har vi under dina skitsnygga och svindyra Armani kalsonger ingen piercing?" "nej" svarade jag den barske damen som skulle leda mig igenom processen. (vad sa mor om hela och rena kalsonger?)
nåväl instalerad på bädden så får jag en panikknapp påklistrad "tryck på den här om du behöver hjälp" "panikknapp" undrar jag lite sarkastiskt "ska det behövas?" "ja" svarar den barske damen "det kan det"
"hörlurar eller öronpropp?" "men så mycket kan det väl inte låta?" men ligger strax inklämd som en sill med stora hörlurar med radio voice i öronen och huvudet låst i ett skruvstäd.
"glöm inte panikknappen, nu kör vi"
och ja, ja, ja, jag har aldrig varit så nära att trycka på en panikknapp, inrullad i en tub som är marginellt högre än nästippen med ett oljud som är bedövande (voice hörs inte) ja då slog hjärnan en volt och ville inte vara med.
att ligga där och inse att "jag visst har en pacemaker" andas djupt du kan inte ha en pacemaker, när fick du den? fundera andas ta de lugnt! "jo jag har en pacemaker, jag vet inte när men jag har en" "var är panikknappen???" lugn andas, blunda andas tänk på annat "
ja, inte kul och hade jag inte en pacemaker så funderade jag rasslande vidare om jag inte hade en höftkula, kanske svalt en gaffel (och jag lovar jag såg framför mig en gaffel skvimpandes runt i min magen)
andas, lugn ingen gaffel, ingen höftkula, ingen pacemaker "ok men metallsplitter i benen?" andas, lugn inget metallsplitter "gud jag har fått en piercing i kalsongtrakten utan att jag vet det" ingen piercing lugn andas.
"jag målade mina tånaglar och det var säkert metallfärg" ingen färg på tårna lugn, andas.
vet ni hur lång tre minuter är och hur mycket som hinner rassla igenom hjärnan?
plötsligt tystnade oljudet och den barska damen säger "allt ok?" jag snyftar ett vekt "ja" "ok, då kör vi vidare med en tre minuters till"
Ja ok efter den tredje tre minutaren eller något sånt kunde jag slappna av, fundera flyktigt på annat (inget som lyckades stanna kvar en längre stund) och efter tjuo minuter i tuben var jag klar och blev utrullad.
"gick det bra?" frågar damen jag ler (säkert lite svagt) lyfter upp mina tummar och säger "absolut" "men jag funderade faktiskt om jag kanske hade glömt bort att jag hade en pacemaker inopererad"
"då hade du varit död nu" sa hon och log ett barskt leende innan hon skickade mig vidare till nästa undersökning.
den stackaren kunde inte ha det lätt, vacker och leende tog hon emot mig efter en stund då hon fått göra om sitt arbete några gånger säger hon "du pratar så mycket så jag kommer av mig" då ler jag och säger "förlåt men jag har ingen pacemaker i alla fall för då hade jag varit död nu!" då ser hon ut att tänka "nej ingen pacemaker har han tydligen, hjärna verkar han inte heller ha, synd på så svinsnygga och svindyra Armani kalsonger"
med en pacemaker inopererad och med Armani kalsonger på mig vandrar jag ut i sommarvärmen lycklig över att inte ha använt mig av panikknappen.
huruvida jag har en hjärna? det får jag svar på snart.
