tekniskt död




ja, tekniskt sett är jag död....
ja, jag är inte bara tekniskt sett död, jag finns inte, vet inte var jag ska finnas om någon annan ska finnas med mig eller att andra över huvudtaget finns.

jag var tidigt med att finnas, minns dagen då jag slängde min tjocka filofax och bar hem det senaste (eller snarare det första) inom smartphones en Ericsson R380s en tegelsten där jag la in hela mitt liv.
jag har bytt upp mig kontinuerligt till mer avancerad teknik och  aldrig ångrat att jag slängde filofaxen utan stenhårt fnyst åt alla som håller ordning på sitt liv på detta stenåldersvis.
beroendet har växt med funktionerna, nu finns ALLT i min smartphone och jag planerar mitt liv, mailar, bloggar, tvittrar, facebookar, surfar och shoppar genom min smartphone.
inte så att jag bara har den till sociala aktiviteter, nädå här finns allt som jag inte orkar minnas på annat sätt, koder, bankkonton, personnummer, ja allt som gör livet enkelt att leva.

en liten feltryckning och allt är borta, helt enkelt upplöst i ingenstans och plötsligt så finns man inte!
det kan ju vara ok för en stund men att till slut inse att du inte kan ta kontakt med någon, du kan inte tanka din bil eller handla, veta var du skall vara, ja då är det är inte lika ok....

men naturligtvis din smartphone är fortfarande en telefon men inte fullt lika smart som tidigare och du kan bli nådd av andra.
tonåringar som  ringer sin far och du är ju naturligtvis lite uppfostrad och svarar ordentligt i telefon med för och efternamn då du inte har den blekaste vem som ringer och vet att uppföra dig.
"varför är du så sur?" eller ett ytterst formellt "det här är XX din son!"
säger då tonåring som inte har den blekaste aningen om det trauma du befinner dig i,
nä då tycker de tydligen att det är bättre att far svarar med "vad vill du?" "hur mycket ska du ha?" eller ett vanligt vresigt "jaa!"

inte är det kul när man blir uppringd "var är du? vi väntar på dig!"
nä, skulle inte över min döda kropp erkänna att jag inte har den blekaste aning om var jag ska befinna mig, så som jag hånat mina kollegor, chefer och andra för deras stenålders sätt att hantera sitt liv.

nä, det är bara att bita ihop, jaga nummer på eniro, leta efter koder till bankkort, och testa olika lösenord till alla de sajter som kräver det.
jag har inte vågat fråga tonåringarna vad de heter eller om jag missat deras födelsedag utan snokade reda på deras pass med namn och personnummer och har matat in det i min smartphone igen.

i dag insåg jag att jag måste köra en rövare, kom in på kontoret leende i morse och sa att jag glömt min telefon hemma, har vi något inbokat idag? under veckan?   de tittade lite underligt på mig när jag kom till månaden? resten av året? "fram till min pensionsavgång?"

jag sliter hårt för att hitta tillbaka till livet även om jag förstår att en hel del är hopplöst förlorat och är ganska glad att resan  till thailand ligger långt fram i tiden så jag hinner jaga reda på bokningsnummret och datum för flygavgången.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0