jonassingelblogg

ja, tekniskt sett är jag död....
ja, jag är inte bara tekniskt sett död, jag finns inte, vet inte var jag ska finnas om någon annan ska finnas med mig eller att andra över huvudtaget finns.

jag var tidigt med att finnas, minns dagen då jag slängde min tjocka filofax och bar hem det senaste (eller snarare det första) inom smartphones en Ericsson R380s en tegelsten där jag la in hela mitt liv.
jag har bytt upp mig kontinuerligt till mer avancerad teknik och  aldrig ångrat att jag slängde filofaxen utan stenhårt fnyst åt alla som håller ordning på sitt liv på detta stenåldersvis.
beroendet har växt med funktionerna, nu finns ALLT i min smartphone och jag planerar mitt liv, mailar, bloggar, tvittrar, facebookar, surfar och shoppar genom min smartphone.
inte så att jag bara har den till sociala aktiviteter, nädå här finns allt som jag inte orkar minnas på annat sätt, koder, bankkonton, personnummer, ja allt som gör livet enkelt att leva.

en liten feltryckning och allt är borta, helt enkelt upplöst i ingenstans och plötsligt så finns man inte!
det kan ju vara ok för en stund men att till slut inse att du inte kan ta kontakt med någon, du kan inte tanka din bil eller handla, veta var du skall vara, ja då är det är inte lika ok....

men naturligtvis din smartphone är fortfarande en telefon men inte fullt lika smart som tidigare och du kan bli nådd av andra.
tonåringar som  ringer sin far och du är ju naturligtvis lite uppfostrad och svarar ordentligt i telefon med för och efternamn då du inte har den blekaste vem som ringer och vet att uppföra dig.
"varför är du så sur?" eller ett ytterst formellt "det här är XX din son!"
säger då tonåring som inte har den blekaste aningen om det trauma du befinner dig i,
nä då tycker de tydligen att det är bättre att far svarar med "vad vill du?" "hur mycket ska du ha?" eller ett vanligt vresigt "jaa!"

inte är det kul när man blir uppringd "var är du? vi väntar på dig!"
nä, skulle inte över min döda kropp erkänna att jag inte har den blekaste aning om var jag ska befinna mig, så som jag hånat mina kollegor, chefer och andra för deras stenålders sätt att hantera sitt liv.

nä, det är bara att bita ihop, jaga nummer på eniro, leta efter koder till bankkort, och testa olika lösenord till alla de sajter som kräver det.
jag har inte vågat fråga tonåringarna vad de heter eller om jag missat deras födelsedag utan snokade reda på deras pass med namn och personnummer och har matat in det i min smartphone igen.

i dag insåg jag att jag måste köra en rövare, kom in på kontoret leende i morse och sa att jag glömt min telefon hemma, har vi något inbokat idag? under veckan?   de tittade lite underligt på mig när jag kom till månaden? resten av året? "fram till min pensionsavgång?"

jag sliter hårt för att hitta tillbaka till livet även om jag förstår att en hel del är hopplöst förlorat och är ganska glad att resan  till thailand ligger långt fram i tiden så jag hinner jaga reda på bokningsnummret och datum för flygavgången.

jojo, är man på resande fot får man ta seden dit man kommer minsann och det är väl det som är det fina med att resa att också upptäcka den kulinariska sidan av ett land..
......när det är  kulinariskt

för alltid är det ju inte det med bästa vilja och då kan man vara glad att det finns ett KFC eller en MacDonalds runt hörnet, även om jag stolt måste tillstå att jag lett och fint intagit knödel, sauerkraut och annat (att jag grundat med en stadigt stadig frukost för att klara mig hela dagen det visste ingen) men när jag påbjuds en icke utryckbar del av en ko som verkar rå, då tackar även jag nej ler och säger "nej, så mycket kan jag omöjligtvis äta" och fortsätter peta i mig min sauerkraut

att vara ute och resa och hamna med människor där du inte fattar ett jota av vad de säger kan också vara skönt, lite skön avkoppling som en liten retreat sådär.
du kan sitta där och le och sitta i dina egna funderingar, peta runt med din knödel medan de andra bara pratar på med sin rotvälska, kanske förlora sig bort i gamla minnen till en solig sommardag full av njutning..
tills du inser att samtalet avstannat, du tittar upp och ser att tjugo personer tittar på dig undrande, jo då har någon passat på att översätta eller gå över till engelska bara för din skull och där satt du och bara kopplade av från allt.. 

nä, då kan det vara skönt att avsluta med en skön salsainspirerad dans inför alla man slipper säga så mycket då..

och att fortsätta natten med en runda på stan hamna på ett latinohak och därifrån på ett techno disco bland stadens unga stekare som undrar hur "farbror" hamnat där? 
eller att avsluta på morgonkvisten med att dansa på en skön pub i en alldeles bedårande stadsdel som påminner om gränderna i gamla stan.
tills du dagen efter kommer tillbaka till den bedårande stadsdelen lite tidigare på kvällen och inser att den var nog inte så bedårande och inte likt någon gamla stad utan med som alvesta centrum en mulen oktober kväll....
och nu inser du varför alla tittat lite förundrat på dig när du beskrivit den vackra gamla miljön där du roat dig natten före..

jodå, man säger farväl på lite blandad svengelstysk och inser att de nog tänker
"han sa inte mycket, han dansade dock bra men verkar ha lite dålig aptit och synen verkar dålig som inte ser skillnad på riktigt gammalt bedårande och alvesta centrum"
och själv tänker du "tänk vad mycket stoft vi har tonåringen och jag till vår nya bok min galna tyska släkt"

tonåringarna skulle laga middag "skulle vara gott med en sallad" sa en och tittade på mig lite sådär svävande frågande.
"titta inte på mig" svarade jag
men visst, någon fick kvista ner och köpa grönsaker för att täcka det plötsliga oförklarliga behovet av en fullständig kostcirkel.

"förr hade vi alltid grönsaker och frukt hemma" säger tonåringarna lite nostalgiskt.
"japp" svarar jag, "förr bar vi tonvis med frukt och grönsaker från affären och halva tonnen bars ut i soptunnan oäten, den halva tonnen kostade en halv förmögenhet i inköp och andra halvan av  förmögenhet gick åt till att få sophämtning varannan vecka, och var ni lyckligare då?"
nu undrar tonåringen/arna naturligtvis vad det har med lycka att göra.... och svarar med ett svävande "nja"
"jo" säger jag  och inser att nu handlar det om att komma med en väldigt pedagogiskt bra förklaring till mitt resonemang om jag inte ska tvingas till frukt- och grönsaksdisken…

"konsumentverket säger att man ska äta si och så mycket grönt och frukt och såååå lite fett för att må bra och var lycklig"  (nu kanske det var socialstyrelsen men skit samma kv är roligare än sos) "men att må bra och vara lycklig handlar inte om vad man stoppar i sig utan om andra saker"
"typ, vad?" undrar tonåringarna lite osäkra på om de överhuvudtaget vill ge sig in i ett resonemang med mig.
"må bra och vara lycklig handlar mer att omge sig med människor som är glada och lyckliga och jag blir lycklig när halva förmögenheten går åt att köpa snygga svindyra kalsonger för att inte bli ertappad i ett par grå urtvättade sladdriga, och sprider min lycka till er så att ni blir lyckliga och mår bra" nu är tonåringarna med på banan och fattar resonemanget, snygga svindyra kalsonger ger en lycklig vuxen som ger lycklig tonåring och det kostar frukt och grönsaker, så lång är de med
"den andra halvan av förmögenheten?" undrar de nu

"jo, av den skapar vi ett high-tech hem med musik som flödar obehindrat" 
tonåringarna tittar nu lite storögt undrande på mig
"nu, jäklar har han spårat ut gubben" ser de ut och tänka samtidigt som det sneglar mot telefonen och jag förstår att de funderar på att ringa min jourhavande analytiker för att finna råd på vad de ska göra med mig
"jo, vi mår bra av att få rocka loss på ett dansgolv med jämna mellanrum, och nu brukar vi göra det ganska ofta på lokal, men skulle det vara så att vi behöver rocka loss lite oftare (vilket också är bra för att förbränna bort fettet som vi nuförtiden sätter i oss tvärtemot konsumentverket eller vem det nu var)  då kan vi tack vara den andra halvan av förmögenheten göra det hemma" säger jag och drar igång lite medryckande musik från NASEN via SONOSEN och tar en svängom på vardagsrumsgolvet.